François-André Vincent och Johan Tobias Sergel. Kring ett nyförvärv – Alkibiades undervisas av Sokrates, 1777
Magnus Olausson, Chef för Nationalmuseums Samlingar
François-André Vincent (1746–1816) hör till de tidiga nyklassicisterna inom franskt måleri.1 Han var son till den schweiziske miniatyristen François-Élie Vincent (1708–1790). Genom faderns vän, svensken Alexandre Roslin (1718–1793), blev han runt år 1760 introducerad hos Joseph-Marie Vien (1716–1809). Genom denne anammade Vincent inte bara smaken för den grekiska antiken utan kom också att beundra 1600-talets bolognesare såsom Guido Reni (1575–1642) och Guercino (1591–1666). Det är mellan dessa poler, en stram klassicism och en blodfull barock, som Vincent senare skulle röra sig i sitt mogna måleri. Han vann det stora Rom-priset redan 1768, men först 1771 kunde han resa söderut. Till Rom kom Vincent i oktober 1771. Här kom han att ingå i den stora kretsen av konstnärer och arkitekter vid den franska konstakademien i Palazzo Mancini.
Associerade till den var en hel grupp av internationella konstnärer och bland dem finner man också den svenske skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814). Det verkar som om Sergel lärde känna Vincent redan i början av fransmannens vistelse i Rom. Ett tecken på detta är att den franske målaren tillsammans med sin landsman, arkitekten Pierre-Adriaen Pâris stiftade bekantskap med den svenske hovintendenten och arkitekten Fredrik Adolf Ulrik Cronstedt, som vistades i Rom 1771–72.2 Cronstedt hörde till Sergels närmaste umgänge varför det verkar högst sannolikt att den svenske skulptören redan då blivit Vincents vän.3 Det fanns, som redan framgått, ett annat skäl till denna preferens för nordiska konstnärer och det var att protestanten Vincent tidigt stått under beskydd av den svenskfödde porträttmålaren Roslin.4
Första gången, som man säkert kan datera Vincents vänskap med Sergel är år 1774. Då utför Vincent två porträtteckningar föreställande den svenske vännen, som ger en ovanligt levande bild av den romerska konstnärsmiljön. Sergel bär här en tricorne och peruk med stångpiska. Han är iförd lång, moderiktig rock med knäppta sprund. På den ena laverade teckningen ser man Sergel märkligt nog sitta vid en spinett, trots att vi inte vet om svensken trakterade detta instrument eller inte (Fig. 2).5 På det andra porträttet står han i stället intill en okänd man, som sitter vid samma instrument (Fig. 3).
Både Vincent och Sergel finns återgivna på en figurfris, en sällsynt gravyr av Moricaud Franconville efter en teckning av Jean Baptiste Stouf (Fig. 4–5).6 De flesta av de avbildade var stipendiater vid den franska konstakademien i Rom som skulptörerna Boizot, Julien, Sénéchal och Stouf själv, liksom målarna Le Bouteux, Suvée och Ménageot. Här fanns också några få utländska kollegor som Rigaud, Tischbein och Sergel. I denna grupp var svensken något av en centralfigur. Det berodde inte bara på hans varma och generösa sinnelag utan också på att han redan hunnit vara många år i Rom. Sergel hade anlänt till Rom fyra år före Vincent och var därmed väl etablerad på platsen.
Bland alla de konstnärer som avbildas på Franconvilles stick, tycks just Sergel och Vincent ha utvecklat en nära vänskap, vilket säkert också berodde på att de var syskonsjälar. Vid sidan av studierna ägnade de sig åt att avbilda sina kolleger och vänner i en serie lätt karikerade situationsbilder. Tekniskt kommer de varandra så nära att man inom Nationalmuseum länge ansåg att det var Sergel som gjort flera av Vincents teckningar. Nu har Jean-Pierre Cuzin kunnat visa att det i stället är Vincent som är upphovsmannen till flera av de karikerande teckningarna i Sergels samling.7 Däremot anser Cuzin fortfarande att ett porträtt av Vincent med högburen uppsyn och aristokratisk profil, som hastigt tecknats med några svepande bläckstreck från rörpennan, är ett verk av Sergel.8
Det är i sig inte ovanligt att konstnärer bytte teckningar. Sergel ägde bl.a. två contre-epreuver av Vincent. Den ena visar strid med en kentauer (Fig. 6).9 Den andra har som motiv hur Akilles driver sina fiender ner i floden Skamander (Fig. 7).10 Vincent har signerat det förra bladet år 1775, vilket tyder på att detta kan ha varit en avskedspresent när fransmannen lämnade Rom. Man kan dock konstatera att utbytet av teckningar i Sergel och Vincents fall delvis ledde till att man under en period blandade ihop deras sätt att teckna.
När Vincent tecknade sina två porträtt av Sergel höll skulptören på att hugga marmorn till Diomedes. Under sin tillblivelse hörde detta verk till en av de mest beundrade samtida skulpturerna i Rom. Den grekiske hjälten, som utstrålar stor energi, måste ha gjort ett starkt intryck även på Vincent. Inte minst gällde detta Diomedes klassiska profil med en grekisk hjälm, allt lånat från antika framställningar av Pallas Athena/Minerva (Fig. 8–9). Förmodligen såg också Vincent marmorn innan den i juni 1775 skeppades till Thomas Mansel-Talbot (1747–1813) i Wales. Själv lämnade fransmannen Rom i oktober samma år för att återvända till Paris. Kanske bar Vincent med sig minnesbilden av Diomedes när han började skissa på en ny komposition som visar hur den unge, fåfänge och amoraliske atenske generalen Alkibiades undervisas av Sokrates. Jean-Pierre Cuzin har i sin nyligen publicerade monografi över Vincent pekat på likheten mellan Alkibiades huvud med hjälm och Sergels framställning av Diomedes.
Både mänskligt och konstnärligt fanns alltså en frändskap mellan konstnärerna. Detta spelade också stor roll när Nationalmuseum bestämde sig för att förvärva en replik av Vincents välkända komposition Alkibiades undervisas av Sokrates (Fig. 1), utförd samma år som originalet ställdes ut på Salongen (1777).11 Där visades målningen tillsammans med Belisarius som tiggare (Fig. 10), ett av de första verk som konstnären utförde efter återkomsten till Paris. Den sistnämnda representerar Vincents lärdomar från den romerska barocken med dess varma färger, medan den mer skulpturala och svala skildringen av Alkibiades hämtar inspiration från Rafael och klassicismen. I framställningen av filosofen dröjer sig dock lärdomar kvar av italiensk seicento.
Historien om den nära vänskapen mellan Perikles släkting, den sköne, begåvade och ärelystne atenske generalen Alkibiades och filosofen Sokrates berättas av den senares elev Platon. De bägge kontrahenterna var enligt Platon varandras motsatser och uppenbarligen bidrog detta till den dragningskraft som den ene utövade på den andre. Den krävande Sokrates fick dock till slut se sig bedragen av den i grunden själviske Alkibiades. Historien om generalen och filosofen hade en tydlig sensmoral och blev så populär att Vincent gjorde flera repliker, varav Nationalmuseums nyligen förvärvade målning anses vara den första i ordningen.12
Om man jämför repliken med första versionen slås man av hur väl Vincent lyckats fånga karaktären både i teknisk och konstnärlig mening. Man skulle kunna misstänka en risk för upprepning och därmed ett stelare och torrare utförande, men så är icke fallet. På ett förvånansvärt friskt sätt lyckades Vincent i stället upprepa fräschören i måleriet, t.ex. i hjälmens ornamentik, i skuggor och ljusdagrar. En skillnad är dock att Alkibiades purpurskimrande mantel har målats i en blekröd ton på repliken. Även om Vincent markerat pastositeten i ljusdagrar, exempelvis på Sokrates panna, är detta gjort i en kraftigare relief i den första versionen. Bortser man från dessa skillnader ligger utförandet i den första och andra versionen varandra ovanligt nära.
Vincent blev agréerad i den franska konstakademien redan 1776, när han bl.a. visade upp sin Belisarius som tiggare. Trots framgången vid Salongen följande år skulle det dröja ända till 1782 innan konstnären valdes in som ledamot. Snart uppenbarade sig emellertid en konkurrent i vars skugga Vincent snabbt hamnade – Jacques Louis David. Trots detta blev de aldrig ovänner. I konstnärlig mening var de dock oerhört olika, en skillnad som av flera konsthistoriker uppfattades som en brist hos Vincent. Först i vår egen tid har han sent om sider fått sin upprättelse som en nyklassisk pionjär. Ett av de främsta exemplen är Vincents komposition Alkibiades undervisas av Sokrates.
Det grundläggande verket om François-André Vincent är Jean-Pierre Cuzin, François-André Vincent 1746–1816. Entre Fragonard et David, Paris 2013.
Cuzin 2013, s. 28.
Magnus Olausson, ”The launching of Johan Tobias Sergel in Sweden”, Nationalmuseum Bulletin 1990, vol. 14:2, s. 79.
Cuzin 2013, s. 14.
Jfr. Cuzin 2013, s. 56.
Nationalmuseum, NMG 176–183/1876.
Cuzin 2013, s. 73, 387–388.
Ibid., s. 308.
Detta blad är signerat ”Vincent f. 1775”. Se vidare Per Bjurström, French Drawings, vol. II, Sthlm 1982, kat. nr 1245.
Jfr Bjurström 1982, kat. nr 1246. Denna teckning har ifrågasatts av Cuzin, vilket dock verkat orimligt på grund av den direkta proveniensen från Sergel. Se vidare Cuzin 2013, s. 512.
Den räknas av Cuzin som den första repliken av Vincent (jfr Cuzin 2013, s. 417, kat. nr 312P). Originalet förvärvades av målaren François-Xavier Fabre och finns sedan länge i Musée Fabre i Montpellier (inv. nr 837.1.95).
Cuzin 2013, s. 417
