Sjuårstronen av Knut Fjaestad

Anders Svensson, Amanuens

Sjuårstronen är en unik stol tillverkad av en enda trästock, rikt snidad i en nationalromantisk särpräglad jugendstil. Ryggstödet bärs upp av snötyngda grangrenar som breder ut sig utmed stolens baksida och ut över sitsens kant. Naturformerna framträder relativt stiliserat både bildligt och skulpturalt på stolen. Stolsryggen har en skuren bild av en gran och kröns av Knut Fjaestads signum i form av en spindel. Benen utgörs av slingrande ormformationer och grenar som är symmetriskt ställda framifrån. Knut Fjaestad började snida möbler i trä omkring år 1907, då han köpte 1700-talshuset Bjälbo vid Skärsätra gård på Lidingö utanför Stockholm. Granstubben som användes till Sjuårstronen hittades på Lidingö av Knut på mark som tillhörde hans kusin John Fjaestad. Det var den första möbeln som Knut Fjaestad skapade, vilket tog sju år och därmed gav den dess namn. Varje möbel han gjorde var unikt utformad och trästockarna fick bestämma vad det skulle bli för typ av möbel.1 Fjaestad arbetade både i gran och i björk och för att få fram den reliefverkan och ytstruktur som möblerna hade arbetade Fjaestad med snida, olja, tjära och bränna träet. Den ljusa ytan kunde han åstadkomma genom att träet skurades.2

Sjuårstronen ingår i en tradition av tillverkning av så kallade stabbestolar i Sverige, där själva ordet stabbestol kommer av stubbe. Stolstypen har sitt ursprung i de kubbstolar som tillverkades av allmogen över hela Sverige och var vanliga in på 1800-talet. De kunde vara urholkade ur en rund stock eller tillverkade i laggkonstruktion och genom att urholka den undre delen kunde man dels minska tyngden men också använda utrymmet till förvaring.3

En avgörande påverkan på Knut Fjaestad hade de möbler som hans yngre bror Gustaf Fjaestad (1868–1948) tillverkade. Gustaf visade sin första stabbestol på Konstnärsförbundets utställning år 1900. Det mest kända möblerna är det möblemang bestående av en soffa, ett par stolar och ett bord som Gustaf Fjaestad skapade åt Ernest Thiel (1859–1947) och som idag finns på Thielska galleriet.4 Knut var väl medveten om detta unika praktmöblemang och jämförde sina egna alster med den. Ett problem med stabbestolarna var att träet kunde slå sig. Det var därför viktigt att träet var gammalt och väl lagrat för att det inte skulle spricka. Om träet slog sig fick det förstärkas med stora järnband. Materialet till soffan och stolarna som Gustaf Fjaestad tillverkade åt Ernest Thiel var gammalt trä som kom från en övergiven byggnad i Segerfors utanför Arvika. De enorma timmerdelarna tog sju månader att färdigställa och kom till Stockholm 1907.5

Knut Fjaestad var från början köpman i Stockholm, med butik i Gamla stan. Han började med att snida möbler först då han lagt ner sin affärsverksamhet och flyttat till Lidingö. På 1920-talet ägnade sig Knut Fjaestad åt att tillverka vin av Madeira-typ efter egna recept, då han använde sig av bland annat nypon, fikon, äpplen och rönnbär. Vinet kallades Bjälbo-tappning och såldes under en tid framgångsrikt.6 Knut Fjaestad var ofta på besök hos sin bror Gustaf och sina systrar Anna och Amelie i Rackstad och det var bland väveleverna hos Anna och Amelie som han mötte sin hustru Ellen.7 Till skillnad från brodern, som studerat vid Konstakakademien och Konstnärsförbundets skola, hade Knut ingen konstnärlig utbildning. Han var autodidakt och motsatte sig att kalla sig konstnär, vilket han framhöll i pressen då han uttalade sig om sin konstnärliga verksamhet. Själv kallade Knut Fjaestad sina snidade möbler i trä för ”fantasiarbeten” och visade dem första gången på en utställning på Birger Jarlsgatan i Stockholm år 1923.8 Den samtida pressen talade om dessa möbler som att ”de påminna oss knappast om något vi sett förut, varken av forntid eller nutid, rokoko eller futurism, utan äro helt egenartade”.9

Knut Fjaestads konstnärliga gärning kan sägas vara formad av två strömningar. Dels verkade han i en tid då man vurmade för det konstnärligt unika och handgjorda, starkt påverkad av den brittiska Art- and Craft-rörelsen under 1800-talets slut. Samtidigt utvecklades en nationell variant av jugend-stilen. Fjaestad omformade denna och satte sin egen prägel på den genom sina handgjorda, snidade möbler. Han verkade i en tid då särskilt svenska motiv lyftes fram inom konsten, något som bland annat Richard Bergh (1858–1919) framhöll. Konstnärerna sökte efter människans och naturens mystiska inre väsen och det som uppfattades som genuint nordiskt. Det fanns en önskan om att finna en nationell konst, där svenska motiv lyftes fram och visades upp i sin unicitet. Richard Bergh menade att ”[s]ådan naturen är i ett land, sådan plär ock dess bildkonst vara” och uppmanade till att studera den svenska naturen för att hitta motiv och formspråk. Han lyfte särskilt fram den knotiga martallen som symbolen för den svenska konsten.10 Tallen (Pinus sylvestris) är tillsammans med gran den vanligaste trädarten i Sverige och martallen betecknar en tall som blivit förkrympt och knotig med slingrande krypande grenar, till följd av att ha växt på en väderutsatt och näringsfattig plats.11

[1] Waldemar Swahn, ”Vinberedaren och Skulptören på Lidingöns äldsta gård”, Stockholms-Tidningen, 11 december 1927.

2 ”Fantasiarbeten i trä”, Stockholms Dagblad, 18 november 1927.

3 Erik Andrén, Möbelstilarna: En handbok i den svenska möbel- och inredningskonstens historia, 6 ed., Stockholm 1972, s. 12.

4 Jan Torsten Ahlstrand (ed.), Signums svenska konsthistoria [Bd 11] Konsten 1890–1915, vol. 11, Lund 2001, s. 409.

5 Agneta Fjæstad Nordmark, Fjæstads konst, Arvika 1999, p. 77.

6 Waldemar Swahn, ”Vinberedaren och Skulptören på Lidingöns äldsta gård”, Stockholms-Tidningen, 11 december 1927

7 Fjæstad Nordmark, Agneta, Fjæstads konst, s. 83

8 ”En intressant debut”, Svenska Dagbladet, 16 november 1923.

9 Richard Bergh, ”Svenskt konstnärskynne”, Ord & Bild, vol. 9, Stockholm 1900, s. 9.

[1]1 Richard Bergh, Om konst och annat, Stockholm 1919, s. 151 och s. 169.

12 Daniel Prytz, Karin Sidén and Anna Meister (eds.), Symbolism och dekadens, Stockholm 2015, s. 38.