Fem perspektiv på samtida konsthantverk

Cilla Robach, Enhetschef Samlingarna

Nationalmuseum förvärvar kontinuerligt samtida konsthantverk till samlingarna. De förvärv som gjorts under ett år berättar om olika tendenser och frågor som har aktualitet i vår nutida kontext. Ur fem av 2019 års förvärv kan lika många perspektiv på vår samtid utläsas – hållbar utveckling, sökandet efter harmoni, vardagens fulhet, psykisk ohälsa och konsthantverkarnas levnadsvillkor.

Det går en tråd

I tider av osäkerhet ökar ofta människans intresse för naturen. Den ger inte bara sken av stabilitet och just naturlighet, utan kan också skapa en känsla av samhörighet med tidigare generationers människor. Skogen med stora träd har växt på samma plats i många decennier. Ofta tar vi den för given, ser inte dess skörhet. Det visar den chock som många människor upplever när skog i deras närhet förstörs i stormar eller bränder, naturkatastrofer som verkar bli allt vanligare med de pågående klimatförändringarna. Ingalena Klenells glaskonst är ett uttryck för dessa frågor. Hon arbetar gärna i stor skala, inte sällan med rumsliga installationer för offentlig miljö. Naturen är ett återkommande motiv. Hennes konst bottnar i frågor om naturens ömtålighet: ”Träd och glas är lika på det sättet att vi ser dem som självklara. Tills de inte finns längre.”

Nationalmuseums verk Det går en tråd, en mycket generös gåva av Bengt Julins fond genom Nationalmusei Vänner, är utfört 2015 av ugnsformat glas, så kallad fusingteknik (Fig. 1). Det betyder att man placerar bitar av glas i former och mönster som man smälter samman i en ugn. Verket består av platta delar som genom att placeras bakom varandra skapar en tredimensionalitet. Det frostiga glaset ger referenser till en kalla vintermorgon när grenarna täckts av iskristaller. När solen stiger smälter de och trädet återfår sin djupgröna färg. Dessa skiftningar i naturen till följd av vädret pågår ständigt, men klimatets förändring har med människans livsstil att göra. En underliggande fråga i Ingalena Klenells konst är vad vi gör med naturen och hur vi kan skapa en hållbar utveckling.

Scenerier 1

Längtan efter harmonisk rytm och ordning kan vara ett sätt att möte en osäker samtid. Till verket Scenerier I, som Nationalmuseum fått i gåva av Bengt Julins fond genom Nationalmusei Vänner, har textilkonstnären Åsa Pärson inspirerats av en den japanska trädgården Tokfuku-ji i Kyoto (Fig. 2). Ett parti har en schackspelsrutig beläggning av omväxlande stenar och grön växtlighet. Några partier avviker dock från rutornas ordning och bildar en oregelbundenhet som kontrasterar regelbundenheten.

Verket består av fem olika stora tyglappar i färgskalan svart, beige och grågrönt. De är handvävda i olika tekniker och material, och balanserar varandra till en enhetlig komposition av rektanglar och kvadrater. Vävnaderna kommer till liv genom Pärsons manipulationer av vävtekniken. I de två drällarna, grågröna och beige, har hon använt en sked med oregelbunden täthet vilket gör att rutorna, som vid en första anblick ser raka ut, är vågiga genom förskjutningar i mönstret. Den svarta sammeten har oregelbundet placerade skurna rutor. Den lilla rutan som sitter ovanpå den beige drällen, liksom den sista textilen är utförd i så kallad mikro-ikat. Pärson har först vävt tyget, sedan färgat det och därefter repat upp tråden och slutligen vävt ett tyg igen. Processen innebär att det uppstår en slumpmässigt skapad dynamik mellan färgade och ofärgade partier. Sann harmoni och skönhet innehåller ett uns oregelbundenhet.

De som väntar

Om Åsa Pärsons Scenerier 1 strävar efter harmonisk skönhet har Rasmus Nossbrings glasskulpturer av halvnakna äldre män en helt annan estetik. Nationalmuseum har som generös gåva av Fredrik Posse erhållit de båda skulpturerna 16.04 (flest förhårdnader vinner), och 19.43 (Garbageman) (Fig. 3 och 4). Båda skulpturerna ingick i Nossbrings examensprojekt från Konstfack 2017 med titeln De som väntar och som innehöll totalt fem frihandsskulpterade män av färgat och blästrat glas.

De avbildade männen har verkliga förebilder – fem glasblåsare som Nossbring arbetade tillsammans med som ung lärling vid Reijmyre glasbruk. De som väntar handlar om hur kroppsarbete, strikta arbetstider och inrutade rutiner kan bidra till tvångsmässiga rutiner kring toalettbesök, ankomsttider, placering av verktyg och kafferaster. Nossbrings frågeställning rörde livet utanför arbetsplatsen. När arbetet är så strikt reglerat, vad gör man då på fritiden? Väntar på att gå till jobbet?

Med glasskulpturerna vill Nossbring ”fånga glimtar av sårbarhet i vardagen”. I absolut ensamhet gör vi alla vissa saker som vi aldrig skulle gjort tillsammans med (eller ens erkänna för) andra – oftast aktiviteter som har med kroppen att göra. Äta smör med sked direkt ur paketet, pilla ut navelludd eller klia sig i rumpan. Situationer de flesta skulle uppfatta som pinsamma eftersom de avslöjar oss när vi tagit av oss civilisationens mask. Det är sådana oglamorösa situationer som Nossbring vill fånga, visualisera och diskutera – vardagens fulhet som man inte delar på sociala medier. Och genom att avbilda avklädda, åldrande manskroppar poängteras livets obönhörliga gång.

Side Effects

En fråga med aktualitet på den svenska dagordningen är psykisk ohälsa, som inte bara verkar öka utan också drabba allt yngre personer. Även nyttjandet av psykofarmaka har ökat, en utveckling som väckt frågan om normalitet. Har gränsen för vad som kan ses som normalt blivit snävare? Eller lever vi i ett samhälle med så höga krav på perfektion att det leder till psykisk ohälsa?

Halssmycket Side Effects utförde Johanna Törnqvist av tomma förpackningar till läkemedel 2017 (Fig. 5). Det är ett angeläget tillskott till Nationalmuseums samling av samtida smyckekonst och är en donation av Bengt Julins fond genom Nationalmusei Vänner. Törnqvist är utbildad modedesigner. Under många år har hon arbetat med material som de flesta klassar som skräp – vanligen förpackningar av olika slag. Smycket ingår i hennes projekt Project Precious Trash som hon arbetat med sedan 2016. Hennes estetik har ofta rötter i svensk allmoge, med starka färger och mönster, medan Side Effects refererar till det traditionella pärlhalsbandet, som står för rikedom och lyx men även för skövling av stora mängder musslor i jakt på pärlor och ofta dåliga arbetsvillkor för pärlfiskarna.

1629 minuter (27 h 19 min)

Verket 1629 minuter (27 h 19 min) ingick i Åsa Elmstams utställning Vad är jag värd? som visades på Konsthantverkarna i Stockholm 2019 (Fig. 6). Många konstnärer och konsthantverkare har mycket svårt att leva på sitt arbete. Därför väckte Elmstam frågan om hur vi värderar olika sorters arbete i samhället och poängterade att hantverk värderas mycket lågt. Ett sätt att visualisera detta var att i titeln återge hur mycket tid Elmstam arbetat med respektive verk. Istället för att sätta priser på verken i utställningen fick besökaren med hjälp av ett dataprogram räkna ut vad man själv tjänar under samma tid och om man hade lust att ersätta Elmstam samma summa. Nationalmuseum har erhållit verket 1629 minuter (27 h 19 min) i gåva av Bengt Julins fond genom Nationalmusei Vänner. Fonden valde att använda KRO:s riktlinjer för ersättning och betalade Åsa 23 083 kr för verket.