Kvinnliga konstnärer i Frankrike på 1880-talet
Carl-Johan Olsson, Intendent, måleri och skulptur
Nationalmuseum har förvärvat fyra verk av kvinnliga konstnärer som alla vistades i Frankrike under 1880-talet, en intensiv period av förändring inom svensk konst. I Frankrike kom svenskarna bland annat i kontakt med olika alternativ till det historiemåleri som favoriserades vid Konstakademien hemma i Stockholm. Enligt franska förebilder började flera av dem måla motiv ur det vardagliga, samtida livet. Härmed var de med om att lägga grunden till en modern svensk konst som etablerades i och med den så kallade opponentrörelsen som revolterade mot Konstakademien vid 1880-talets mitt.
I Paris upplevde unga konstnärer alltså en större valfrihet än hemma. Här kunde de studera vid mindre, privata akademier där man fick börja måla i olja direkt utan att först öva teckning i många år. Kvinnliga elever fick även måla efter naken manlig modell, vilket inte tilläts vid den officiella Konstakademien i Paris. Livet i den franska huvudstaden blev i de flesta avseenden friare, eftersom man kunde leva utanför borgerskapets normer.1 Dessutom var utsikterna att få ställa ut sin konst bättre. Varje år arrangerades Salongen, till vilken man kunde söka med sina arbeten och om man antogs innebar det bästa möjliga exponering för de tusentals besökare som kom dit. Samtliga fyra konstnärer vars verk Nationalmuseum nu förvärvat var framgångsrika med att bli antagna till Salongen.
Elisabeth Keyser (1851–1898) reste till Paris 1878 och studerade för bland andra Léon Bonnat (1833–1922), en av Frankrikes största porträttmålare vid tiden. Även Keyser skulle bli en framgångsrik porträttmålare men i Frankrike ägnade hon sig främst åt att måla folklivsmotiv i den så kallade naturalismens anda. Hennes Konfirmand från Normandie är ett bra exempel på hur vissa motiv blev mode (Fig. 1). 1875 hade fransmannen Jules Bastien-Lepage (1848–1884), som var många svenska konstnärers idol, målat en konfirmand och av Keysers målning att döma var motivet aktuellt ännu 1889.2
1889 var ett framgångsrikt år för Elisabeth Keyser som visade tre målningar på Världsutställningen i Paris och en på den årliga Salongen. Ett av verken på världsutställningen var ett porträtt av hennes mor och det belönades med guldmedalj. Porträttets hembjöds till Nationalmuseum, som tackade nej med motiveringen att tekniken var ”för fransk”.3 Istället förvärvades det av Göteborgs Konstmuseum 1897.4 Av målningens karaktär att döma är det inte osannolikt att Keyser skickade in Nationalmuseums nyförvärvade Konfirmand i Normandie till Salongens jury, men det har inte gått att styrka genom några handlingar.
Ingeborg Westfelt-Eggertz (1855–1936) vistades i Frankrike samtidigt som Elisabeth Keyser och de blev vänner. Den lilla målningen med motiv av grinden till ett pensionat var en gåva från Westfelt-Eggertz till Keyser och det ligger nära till hands att det var som ett minne från en plats där de båda bott (Fig. 2). Meudon ligger strax utanför Paris och lockade många nordiska konstnärer. Senare skulle de båda konstnärerna tillsammans förestå en konstskola för unga kvinnor hemma i Sverige.
Av en liknande informell karaktär är Jenny Nyströms (1854–1946) akvarell från Paris (Fig. 3). Ögonblicksbilder från stadsrummet i Paris av de svenska konstnärer som reste dit för att lyckas är förvånansvärt ovanliga. Nyström målade akvarellen 1884, samma år som hon visade sitt berömda självporträtt på den årliga Salongen i Paris. Motivet är möjligen från Montmartre, där flera av de svenska konstnärerna hade ateljé under 1870- och 80-talen.
Det fjärde nyförvärvet är en känslig studie av Gerda Tirén (1858–1928), som föreställer en mor med ett barn i famnen (Fig. 4). Målningen är ett mycket gott exempel på hur svenska konstnärer skickligt tillägnade sig nya måleritekniska uttryck i utlandet. Penselföringen för tankarna till vissa målningar av John Singer Sargent (1856–1925) och till Anders Zorn (1860–1920), som faktiskt inte började måla i olja förrän 1887, tre år senare. Gerda Tirén gav inte upp sitt skapande, till skillnad från flera av de kvinnliga konstnärer som gifte sig och förväntades prioritera dåtidens äktenskapliga plikter. Hon arbetade bland annat framgångsrikt som illustratör.
Verk av kvinnliga konstnärer står högst på vår önskelista helt enkelt för att vi vill kunna presentera en mer rättvis bild av hur konstscenen såg ut under det sena 1800-talet. Historieskrivning får aldrig betraktas som definitiv och den konsthistoria som skrevs under 1900-talet förändrar vi nu genom att titta på hur det faktiskt såg ut. De kvinnliga konstnärerna var många och de syntes, men det förstår man sällan av 1900-talets konsthistoriska översiktsverk.
Margareta Gynning (red.), Jenny Nyström – målaren och illustratören (utst. kat), Stockholm 1996, s. 16–17.
Bastien-Lepages målning hade titeln La Communiante och visades på Salongen 1875.
Anna Meister & Karin Sidén (red.) Ljusets magi – Friluftsmåleri från sent 1800-tal. Stockholm 2017, s. 145.
Elisabeth Keyser (1851–1898), Författaren Hilda Fredrika Keyser, 1889. Olja på duk, 114 x 104 cm. Göteborgs konstmuseum, GKM 0291.
