KANDEM AV MARIANNE BRANDT
Det har gått drygt ett sekel sedan den tyske arkitekten Walter Gropius startade den mytomspunna Bauhausskolan i Weimar 1919. Gropius hade en vision om att arkitekturens samtliga delar – materialval, proportioner, ljus, inredning, mattor, glas, porslin, skyltar, dörrhandtag – skulle samverka till ett helhetskonstverk. Formerna skulle bygga på cirkeln, kvadraten och triangeln och färgsättningen utgå från grundfärgerna rött, blått och gult. Funktionen skulle bestämma designen, onödiga ornament och utsmyckningar skulle skalas bort. De motsättningar och hierarkiska skillnader mellan konst, hantverk och industri, som tidigare generationers konstnärer hade upprätthållit, skulle nu upplösas genom samverkan. Såväl arkitekter, konstnärer som designer skulle återvända till hantverket för att utveckla den nya samtida stilen, men man skulle också arbeta tillsammans med industrin. 

Ur Bauhausskolans visioner växte modernismens ikoniska design och arkitektur. Slätputsade byggnader med platta tak och möbler av stål återfanns snart över hela Europa. Men, det väsentliga var ändå det liv som skulle levas i dessa funktionalistiska byggnader samt att konst och design även skulle kunna nå breda samhällsgrupper. Visionen om det moderna livet i modernistiska allkonstverk kom dock att krocka med den politiska situationen i Tyskland. 1925 flyttade skolan till Dessau men när nazisterna kom till makten flyttades den till Berlin, där den 1933 stängdes av Gestapo. 

Historieskrivningen om Bauhausskolan fylldes länge av dess manliga aktörer som Ludwig Mies van der Rohe, Marcel Breuer, Johannes Itten, Josef Albers och Paul Klee. Under senare år har även flera av de kvinnor som var verksamma vid skolan uppmärksammats, till dessa hör textilkonstnären Anni Albers, fotografen Gertrud Arnt och inte minst formgivaren och metallsmeden Marianne Brandt (1893-1983). Tack vare en generös donation av Designfonden har Nationalmuseum ett av Brandts mest kända föremål – den låga sängbordslampan Kandem – i våra samlingar. 

1923 började Marianne Brandt studera vid Bauhausskolan i Weimar. Hon hade László Moholo-Nagy som lärare i metall och visade tidigt talang för materialet. 1928-1929 arbetade hon på skolan, bland annat som lärare i metall. Hennes design utmärks av Bauhausskolans typiska intresse för geometri. Föremålen är uppbyggda av koner, klot och trianglar, där spänningen uppstår i mötena och övergångarna mellan dessa former, oavsett om hon designade exklusiva silverkannor, askkoppar eller vardagliga bordslampor. Kandem, som hon formgav 1927-28 tillsammans med Hin Bredendjeck (1904- 1995), har en skärm som består av en cylinder som övergår i en mjukt väld skärm och har en triangulär fot som sluttar framåt. Materialet är lackerat stål och färgen äggskal. Den tillverkades av Körting & Matthiesen i Leipzig och kom att inspirera många andra designer till att göra liknande lampor, bland andra den svenske designern Sigvard Bernadottes så kallade arkitektlampa från 1960-talet (NMK 23/2012). 

Kamden utgör ett viktigt komplement till Nationalmuseums samlingar som ett exempel på Bauhausskolans tidiga modernism men också som en del i vår satsning att stärka samlingen av design av kvinnliga pionjärer. Sedan tidigare har Nationalmuseum två föremål av Brandt; servetthållaren ”5488” från 1931 (NMK 90/2003) och ett par bokstöd av lackerad plåt, tillverkade av Ruppelverk 1930 (NMK 220A-B/2015).