Arkadien - en region på halvön Peleponnesos i Grekland och ett fantasilandskap i konsten. Det sistnämnda var ett motiv som successivt växte fram i landskapsmåleriet under 1600-talet, med början i Rom. Där inspirerades konstnärer som Claude Lorrain, Nicolas Poussin och Gaspard Dughet av ruinlandskapet och betesfälten i stadens omgivningar. Ett typiskt arkadiskt landskap har ofta några figurer i förgrunden, ett fält i mellangrunden där en scen ur en berättelse, gärna biblisk eller antik, utspelar sig. Höga träd ger skugga, ruiner och antika broar ger karaktär åt en slätt som sträcker sig bort mot bergen i fonden.

De arkadiska landskapen levde vidare under 1700-talet men anpassades efter den tidens mer lekfulla ideal av bl.a. målarna Antoine Watteau och Jean-Baptiste Pater. I början av 1800-talet blev 1600-talets klassiska landskap åter populära, för att sedan övergå i Nationalromantikens vurm för natur och nation. Konstnärerna skulle inte längre söka motiv i den sydeuropeiska naturen, utan i det egna landets.

I några mindre rum i utställningen visas Hinterlands där det förs en mer idébaserad diskussion om människa och landskap i samarbete med Färgfabriken. Industrisamhällets relation till naturen utforskas genom verk av Prins Eugen, Axel Sjöberg och Anna Boberg. Här visas också bilder av fotografen Suvra Kanti Das från Bangladesh.

Välkomna!

Bild: Claude Lorrain (1604-05-1682) Landskap med Rebecka som tar avsked av sin fader, utf.1640 - 1641. Foto: Cecilia Heisser/Nationalmuseum. Inköpt till Nationalmuseums samlingar 1974 med bidrag från Nationalmusei Vänner.